Om någon hade frågat mig för tio år sedan om jag ville följa med på en tur i skogen hade jag vänligt men bestämt tackat nej, och tänkt “Aldrig i livet! Varför? När man kan sitta på ett mysigt café”. Kanske var jag avskräckt av barndomens långrandiga vistelser på myrar där vi skulle plocka hjortron, men det jag minns är värmen, myggen och getingarna. Sedan kom utmattningen för några år sedan, och skogen blev en självklar och avgörande del för läkningen.

Nu är mina stunder i naturen det bästa jag vet, och jag har återkommande vandrat i Höga Kusten i ett arrangemang där hundratals nybörjare och vana vandrare deltagit. “High Coast Hike”. Den här våren har coronan gjort att många av oss tvingats göra saker på ett nytt sätt. För mig har det inneburit att mina skogsäventyr inte blivit uppstyrda av de rutinerade människor jag vanligtvis har förmånen att “haka på”. Någon annan har annars haft koll på vart vi ska gå, när vi ska gå, vad vi ska äta, fixat med kök, satt upp tält och haft både utrustning och en lösning till oförutsedda händelser, precis som Skalman. Själv har jag känt mig som en clueless Lille Skutt, men glad för att få hänga med. När jag nu inte haft någon Skalman till hjälp har jag blivit tvungen att kliva ur min comfort zone och fått göra allt på egen hand. Planera rutt, ordna med kök, förbereda mat och ordna all utrustning. Och det gick!

Jag har upplevt några av Sörmlandsledens fina etapper och övernattat mina första nätter utomhus. Första nätterna i vindskydd, sedan i tält. Alldeles själv. Vilken boost för självförtroendet och självkänslan att ta sig an en utmaning och genomföra den! Att vandra ensam ger dessutom möjligheten till träning i att lyssna inåt. Vad vill jag? Både stora och små frågor dyker upp under en dag i skogen. Vill jag stanna och göra kaffe eller gå vidare? Vad längtar jag efter i tillvaron? Vilka vanor vill jag försöka ändra på? Vad är jag tacksam för?

För den som känner noll förundran inför naturen säger jag bara. Do your thing. Alla kan inte gå igång på myrstackar eller att älska att stirra in i en eld. För den som vill ut men tycker att det verkar omständligt. Gör det enkelt. Fyll ryggsäcken med kaffetermos, mackor och bullar. Ta dig till en plats i närheten, vid vattnet eller uppe på en höjd där du har utsikt. Sätt dig och njut av fikat och tystnaden. Andas. Nästa gång blir det en promenad, och nästa en heldagstur. Steg för steg. Ta det i ditt eget tempo. Ingen annan bestämmer. Bara du. Den känslan! Man känner sig som “I’m on the top of the world”. Jag lovar.

Josefin Skogetun

Josefin Skogetun jobbar som administratör, bor i Hägersten med sin dotter & två katter.  Hon drömmer om att vandra mellan Abisko – Nikkaluokta och är beroende av Instagram, elda, kaffe, mm.