I tider som de vi upplever nu är det lätt att tappa fotfästet och den mentala tryggheten. Inom loppet av några dygn fick vi plötsligt en allvarlig sjukdom över oss. Länder stänger sina gränser. En president skyller det hela på ett politiskt parti för att en dag senare utse EU till boven i dramat. Vi får rapporter minut för minut av hur oerhört snabbt hotet är över oss. Dagliga rapporter om antal döda. Nya förbud och direktiv presenteras hela tiden av våra ledare. Tvivel över de myndigheter som har till uppgift att värna befolkningen vädras i pressen. Inte ens de som skall vara våra medicinska experter är överens. Sanningen är minst sagt svårfångad för en vanlig människa utan expertkunskaper inom virologi. Ett empatiskt ledarskap saknas varvid oro och rädslan ökar. Att bunkra toalettpapper är både ett skämt och ett bokstavligt agerande. På Coop fanns det inte en enda toarulle igår kväll. Många av de andra hyllorna såg ut som under krigstider eller som i Östeuropa under Sovjettiden. Jag kände en tydlig impuls att köpa saker jag inte hade haft en tanke på att köpa när jag gick in i affären, men kunde trots det emotionella påslaget till agerande som självbevarelsedriften ger behärska mig.

Där sitter vi med en känsla av att inte ha fått svar på våra frågor. Än mindre vet vi med säkerhet vad vi ska göra. Ja, listan på vad som plötsligt drabbat oss, alla frågor som väckts och vars konsekvenser vi ser i stort och smått, samtidigt som vi inser att vi inte kan överblicka dem, kan göras lång.

Många känner därför att vi har tappat eller håller på att tappa kontrollen över liv och arbete. Krafter vi inte förstår och som ingen tycks kunna hantera med säkerhet, tar över styrningen av verkligheten. Olika länder förhåller sig på olika sätt samtidigt som alla vill begränsa smittspridning. Även experter och myndighetspersoner här hemma har olika åsikter om vad vi behöver göra för att skydda oss, garantera sjukvård vid behov och ställa allt tillrätta igen.

En konsekvens för oss som individer blir att vi lätt hamnar i klorna på vårt primitiva emotionella system, affektsystemet, vilket gör att vårt kvalificerade tänkande läggs i träda tills vidare. Rädsla och panik tar istället över. Det är svårt att göra en realistisk bedömning byggd på kunskap och erfarenheter. Hotet som då uppstår stressar alla typer av system. Individer, familjer, arbetsplatser, börsen, företag, politiken och sjukvården. Då kan det vara en god idé att reflektera över kontroll, stress och förändring.

Tre positioner

Som individer har vi tre grundläggande alternativ i dagsläget, mycket grovt sett. Vi kombinerar dessutom de tre på en mängd olika sätt beroende på personlighet, situation och sinnestillstånd. Likheten med morsealfabetet finns där, tre komponenter – i morse en kort, en lång och ett uppehåll – som räcker att överföra information till alla ord vi äger. Det ger oss den nödvändiga komplexitet som behövs för att beskriva och reflektera över de miljontals komplexa processer, system och subsystem som utgör en människa. Det finns ingen absolut mellan positionerna. Till det tillkommer som alltid våra unika personligheter. Komplexiteteni frågeställningen blir därför oerhört stor. Vi kan nämligen ha ett favoritläge där vi

  1. Gräver ner oss, förnekar verkligheten och som strutsen stoppar huvudet i sanden. ”Det här händer inte. Och, händer det, händer det inte på det här sättet!” En önskad och tröstande fantasi dominerar bilden istället för verkligheten. Positionen kan vara högst tillfällig men också rigid, eftersom en passiverande rädsla kan aktiveras.
  2. Tar plats på läktarenoch sitter passiva. Vi ser problemen, tittar på processen och hoppas att våra ledare, någon annan eller ödet ska fixa saken åt oss. En UPA-position dominerar denna bild – Utan Personligt Ansvar. Vi tar inte ansvar för vårt liv och kan därför tillåta oss att skylla på andra eller skrika ”domarjävul” eftersom vi inte deltar i matchen och känner ansvar för vårt eget bidrag till familj, vänkrets, lag eller samhälle.
  3. Intar en kreativ positionoch accepterar verkligheten som den gestaltar sig för oss. Såväl dess stora problem som möjligheter är inkluderade. Vi söker därför verklig kunskap och förståelse. Vi ställer undersökande frågor av saklig karaktärföreanalys och beslut. Bilden domineras av att vårt kvalificerade tänkande är aktiverat och på hugget. Vi lyfter blicken och letar efter det som faktiskt kan vara påverkbart för oss själva, vår familj eller kollektiv. Vi skapar en överblick av situationen samtidigt som vi gräver ner händerna i jorden på SUNN, Skit Under Naglarna Nivån. Ett helikopterperspektiv och ett jordnära perspektiv befruktar varandra och står i en kreativ relation, inte i en konfliktposition.[i]

Alla tre varianter är normala reaktioner och har sin egen rationalitet i en viss situation. De ger oss olika grad av hanterbarhet i verkligheten. De tre grundreaktionerna marineras i våra respektive personligheter vilket gör att alla varianter ser väldigt olika ut och har en egen högst personlig rationalitet. Det är inte slumpen som styr, vilket är en viktig slutsats. Men ibland säger vi oss vara på ett sätt men agerar på ett helt annat, omedvetet eller medvetet. Den ena reaktionen är inte mer normal än den andra. I olika situationer kan förstås den ena reaktionen vara klokare än den andra, mycket beroende på tycke och smak. Mänskligheten består inte av några enstaka personlighetstyper som det har ibland presenterats av konsulter och inspirationsföreläsare. Vi har alla behov av psykologisk och mental trygghet, vilket ibland förleder oss till dem som har fagra löften om enkla snabba lösningar på komplexa problem.

Två typer av kontroll

Många, inklusive jag själv, hävdar att det är väldigt lite vi faktiskt kan kontrollera i livet. Vi kan inte ha kontroll över vare sig vår egen normala död, vädret eller vinst på Lotto. Istället handlar det om en upplevd kontroll över tillvaron. Det är en lika viktig som bra iakttagelse. Kontroll är på sitt sätt kontrollerbar, paradoxalt nog, ur upplevelseperspektiv. Och det räcker långt för såväl vårt personliga välbefinnande som för känslan av trygghet. Man kan därför tala om två olika typer eller kategorier av kontroll, primär och sekundär.

Primär kontroll – trösten i allt elände och känsla av kontroll

Till denna kategori hör allt det vi faktiskt kan påverka i vår omgivning. Det ger oss vänliga känslor och en förhoppning om trygghet och kontroll i framtiden. Stress och mental belastning minskar, vilket är en bra sak. Den kan å andra sidan driva oss till att bunkra upp mängder av toalettpapper, serietidningar till barnen, pasta och annat vi anser oss behöva när samhällets alla funktioner nu kommer att totalt haverera. När självbevarelsedriften drar igång är syftet är att skapa psykologisk och mental trygghet samt att öka sannolikheten för vår överlevnad. Dessvärre kan vi få hemska fantasier också på grund av rädslan.

Men, vi befinner oss inte i krig med andra länder just nu, vilket onekligen är väldigt skönt. Å andra sidan förstår vi och kan analysera en situation som kan bli prekär om vi till exempel behöver läkemedel eller nödvändiga reservdelar till bilen som inte längre finns tillgängliga på grund av att logistiken försvåras av stängda gränser mellan länder, som det faktiskt ser ut idag.

Förändring under primär kontroll kallas en förändring av första ordningen. Det betyder mer av samma som tidigare eller mindre av samma som tidigare. Vi gräver där vi står. Dasspapper är lika nödvändigt som bokstavligt i vår kultur. Det skapar en djup känsla av igenkännande att gå till affären och köpa det. Vi gör som vi alltid har gjort, vardagen är sig lik. Vi när en känsla av kontroll över ett skeende vi inte kan äga kontroll över – ett nytt virus. Vi satser på det vi redan känner till och kan påverka och åtgärda. Vi behöver inte tänka nytt. Vi hoppas och tror någonstans i vårt inre att gamla mönster håller. Att allt skall förbli vid det gamla och kända. Och det är också en bra sak eftersom det lugnar affektsystemet och bidrar till en psykologisk och mental trygghet. Dessutom är det verkligen mycket viktigt att identifiera och göra en lista över det som faktiskt är påverkbart för oss själva.

Vi måste därför lära oss se skillnad på vad som är faktiskt påverkbart och vad som inte är påverkbart för oss i vardagen. Jag kan verkligen behöva köpa läkemedel för flera månader framåt och bunkar, men behöver inte fyra balar dasspapper som endast ryms i garaget eller vardagsrummet i lägenheten.

Sekundär kontroll – den tuffa biten

Häromkvällen sa inrikesministern i teve att det var fem mil långa lastbilsköer i Europa. Trots att vi kan anta att de långa köerna inte kommer att vara särskilt länge inom EU kan det faktiskt finnas anledning att bunkra upp lite extra läkemedel eller tändstift. Just-in-time tänkandet från industriell produktion, att vi inte ska ligga på lager utan få leverans då delarna behövs, har påverkat vården där man försökt kopiera verkstadsindustrins sätt att driva fabriken och fört över det till sjukhus, äldreboenden och vårdcentraler. Det har länge haft stora ekonomiska fördelar, särskilt för industri och företag. Och som vi sett av diskussionen i media under de senaste åren, har det inte alltid varit lika lyckat för sjukvården. Idag ser vi emellertid hur den icke kontrollerbara verklighetenskapar stora och uppenbara nackdelar ur företagens och vårdens perspektiv. Scania tvingas stänga sina fabriker på grund av att de inte har material till sina lastbilar. Sjukvården måste skapa intensivvårdsplatser som tidigare tagits bort.

Vad som är påverkbart och hur det kan gå till är synnerligen viktiga frågor att ställa för oss alla. Vi lever inte i en förutsägbar värld, oavsett hur gärna vi önskar oss det. Men det vi varken kan påverka eller ha kontroll över behöver vi också hantera. Det är den tuffa biten. Verkligheten anpassar sig inte efter våra behov. Dessvärre är läget många gånger det motsatta.

Vi kan dock lära oss att acceptera icke påverkbara negativa händelser och inse att det som har drabbat oss kanske inte tar slut i brådrasket. Det kommer dessutom utifrån och är inte vårt fel, vilket gör att det ligger utanför vår kontroll. Det finns inget vi kan rätta till för att återställa läget. Som vuxna personer har vi behov av att förebygga besvikelser och problem. Vi inser att det är klokt att reflektera över framtiden på ett mer strategiskt och realistiskt sätt. Då räcker det inte att bunkra dasspapper eller gripas av panikåtgärder för att försöka skapa psykologisk och mental trygghet mitt i allt elände. Vi behöver erövra ett hanteringsperspektiv på liv och arbete. Att dra ut tangenternas riktningar och se möjliga positiva och negativa scenario. Att hoppas på det bästa och förbereda oss för det värsta brukar vara en klok strategi eftersom vi plötsligt kan befinna oss i en helt ny situation än den önskade eller målstyrda.[ii]

Det gäller oss alla. Ledare, medborgare, chefer och medarbetare. Äldre personer, föräldrar, ungdomar och barn. En ny situation kräver ett lärande i vardagen inom områden där vi ofta har fasta vanor i stort som smått. Hur ska vi organisera familjelivet om man stänger dagis, skolor, fritidshem och ungdomsgårdar? Hur kan vi använda rester på annat sätt än att kasta dem? Finns det andra maträtter än de vi vanligen äter i familjen och som passar bra för lagring i frysen? Kan vi lära oss om näringsrik mat och använda den istället för de näringsfria produkterna vitt bröd, chips och godis? Hur ser vår hygien ut bokstavligen och räcker den till i dagens situation? Hur ofta är det bäst att tvätta händerna? Behöver vi planera ekonomi och vardagsutgifter flera månader framåt? Tänk om virusmax väntar på oss först i höst? Nu är det kvalificerade tänkandetaktiverat fullt ut och ingen fråga är fel eller för liten. Det handlar om att skapa en hållbar vardag.

Problemen kvarstår visserligen där ute, men känslanav möjlighet och kontrollökar när vi använder det tänkandet och hittar hanteringsmöjligheter i stort och smått. Människan har till skillnad från de flesta djur en symboliserings- och mentaliseringsförmåga. Vi kan föreställaoss många olika saker och skeenden samtidigt och leda dem in i olika tänkbara förändrings- och utvecklingsprojekt. Vi kan därför aktivt vänja oss vid det nya tillståndet som blir alltmer vardag, så kallad habituering. Med det följer ett större inre lugn. Paniken står inte längre mitt på bordet och tar vår energi. Vi är visserligen vaksamma men rädsla och panik styr oss inte längre. Våra ledare blir bättre på att förklara och kommunicera så vi förstår vad som gäller och hur det ska gå till vid olika beslut. De kan kosta på sig en empatisk och personlig sida som är lugnande och inte de tjatiga och sedan många år ständigt upprepade sentenserna från deras medieträning som allt färre tror på, men som kanske behöver sägas för att inte väcka mer ont blod.

Vi blir alla mer nyfikna på våra möjligheter till anpassning i den nya situationen. Individer, familjer, fotbollslag, politiken och diverse arbetsplatser kommer så sakteliga igång igen med nya insikter i bagaget och en ökad psykologisk och mental trygghet.

Vi inser mer och mer – det kommer att gå över. Det kommer att bli bättre även om det blir värre innan dess. Det går över. Kanske blir vår verklighet inte exakt som tidigare, eftersom vår egen och samhällets sårbarhet har uppenbarats. Men vi kan börja blåsa faran över så sakteliga och ta itu med de förändringar vi vill göra inför framtiden som blir allt ljusare. Världen gick inte under denna gång heller. Det är nyorienteringens tidsom nu infaller.

[i]Se vidare diskussionen i Ahrenfelt, B.: Förändring som tillstånd. Studentlitteratur, 3:e uppl 2013

[ii]Se Ahrenfelt (2013)