När jag var 12-13 år tyckte jag om att sitta på Umeå stadsbibliotek och tjuvröka min majskolvspipa. Jag brukade gå in på fackböckernas avdelning och slumpmässigt dra ut en bok ur en bokhylla innan jag satte mig med min pipa. Vid ett tillfälle, som kom att betyda mycket för mig, fick jag fram en bok av en japansk herre vid namn Suzuki. Boken handlade om Zen Buddhism. Jag satt och läste hela kvällen. En sentens fångade mitt öga – ”Tanken på döden intensifierar livet”. Den väckte mitt livslånga intresse för existentiella frågor och personlig utveckling. Där och då var de okända begrepp, men den nedärvda evolutionära kraften fanns där inom mig.  Jag skrev ner citatet på en liten papperslapp som jag sedan hade i plånboken under flera decennier. Ibland tog jag fram min lapp, vek försiktigt ut det gamla pappret och läste Suzukis ord. Ju äldre jag blev, desto mer innehöll sentensen. I vuxen ålder har jag ibland bytt Suzukis citat mot en annan fråga: Vad är bra val? För mig, min familj, mina vänner, kunder och klienter, samhället?

Under årets livgivande årstid våren, då träd och blommor spirar med löfte om en frodig sommar, får vi dagliga rapporter om hur många som dött av ett virus vi inte vet så mycket om. Vi förstår att det osynliga lilla proteinet är farligt, om vi inte förnekar dess existens förstås eller intar en position som präglas av hybris och övermod. Döden har denna vår en helt annan närvaro än vi är vana vid så här års. För många av oss vaknar tankar om vår egen existens skörhet och absoluta slut för vår vandring på planeten. Ordet existens kommer från latinets exsiʹsto, som betyder att träda fram, visa sig och finnas till. En process som följer vår mänskliga tillvaro, och ibland visar sig och finns till i vårt medvetande, är livets viktiga frågor och sentenser.

 

Att stanna upp mitt i språnget…

När vi färdas på nya vägar, finner vi andra färdmedel än de vår personlighet vanligen väljer att använda. Vi kan plötsligt komma i kontakt med ovanliga delar av vårt innersta. Ofta obekant för oss, trots att vi har burit på det sedan vaggan och kanske tidigare än så. De kan bestå av mycket starka upplevelser, så kallade ”peak experiences”[i], natur, konst och musikupplevelser. Men de kan också bestå av idrottsprestationer, en nära-döden-upplevelse eller annat som aktiverar existentiella funderingar. Vi kan också drabbas av kris och katastrof. Den här typen av upplevelser har ett gemensamt drag trots sina stora olikheter – vi stannar upp. Mitt i språnget på väg till något annat, nästa mål.

En personlig kris får oss att stanna upp, kanske till och med tvingar oss. Dödsfall av en nära och kär person, en mycket farlig och dödlig sjukdom som drabbar oss, arbetslöshet eller skilsmässa ger oss en plötslig kontakt med vårt inre. En djup kontakt som också kan utlösas av en normal livsfas som pubertet, partner- och föräldraskap, barn som flyttar hemifrån eller pensionering.

En katastrof innebär ”en situation då sjukvårdsbelastningen är så stor i förhållande till tillgängliga resurser, även efter förstärkning, att normala kvalitetskrav inte kan upprätthållas.”[ii]Normala kvalitetskrav, har det framkommit i debatten under coronakrisen, kan till exempel inte upprätthållas inom äldreboenden eller sjukvård. Staten har kastat respiratorer, lagt ner beredskapslager med mediciner och annat man kan komma att behöva vid en nationell kris. Jämlikhet och idén att alla människor har lika värde tycks svaja betänkligt i coronavinden. Och de sårbara, de som är minst jämlika av oss, tillhör inte heller de röststarka och produktiva grupperna i samhället. Psykiskt sjuka, gamla och de med svåra kroniska sjukdomar är inte så ofta valpåverkande. De som sades behöva skydd är de som har smittats mest, vilket till och med statsministern och myndighetspersoner erkänner.

Mitt i denna svårkontrollerbara soppa händer något intressant med oss som individer och med samhället. Smittskyddsmyndigheten begär hjälp av oss alla, oavsett ålder, kön eller profession. Här är vi nästan jämlika. Vi uppmanas att förändra och styra våra vardagliga beteenden för att undvika att smittspridning sker explosionsartat eller helt utan kontroll. Var och en av oss sägs vara viktiga, vilket är sant. Det starka samhälle vi blivit lovade sedan decennier som skulle ta hand om oss har havererat. Experterna fixar det inte åt oss och politiker håller sig undan. De som kan mest, experterna, är inte ens sams om bilden av den verklighet vi upplever och hur den skall hanteras. Vetenskapen visar sig vara den berättelse den är, inte de absoluta och slutgiltiga sanningarnas domän. Det är lika mänskligt som ovanligt i mediaströmmen. Och det väcker känslor.

När samhället tappar kontrollen och viktiga delar av det blir osams, får vi alla ta ett personligt ansvar för att dra vårt eget strå till stacken. Så fungerar det vid de flesta typer av förändringar och förändringsarbeten. Ingen kan faktiskt ställa sig utanför och säga att ”Det berör inte mig”. Det får också konsekvenser för ledarskap, medarbetarskap och medborgarskap.[iii]

 …är skrämmande och ger möjligheter…

En kris eller en katastrof får oss inte bara att stanna upp. Vi får en unik möjlighet att se oss själva och vår personliga livsvärld på ett nytt sätt. I början kanske genom förnekelsens, skräckens, chockens eller irritationens och ilskans glasögon. Men om vi tar till vara vår nyfikenhet i den process vi befinner oss i tillsammans med alla andra människor, öppnar sig ett inre landskap vi alltför sällan beträder. Det ger oss goda möjligheter och kreativa utmaningar. Genom ett inre växande skapar vi sakta en yttre verklighet som vi såg i artikel 2. Vi ser på oss själva och verkligheten med förändrade betraktelsesätt. Det ger oss som individer, grupper och som samhälle nya hanteringsmöjligheter. Men kommer vi att göra bra val? Kommer livet att intensifieras? Kommer vi bli mer levande och få högre livskvalitet, mer glädje och mer lust? Vågar vi ta nya språng, än de gamla vanliga? In i livet självt, det enda vi har? Bort från stress, in i personlig hållbarhet?

Nya perspektiv öppnar nya möjligheter, om vi tar vara på dem. Vi inser så småningom att gamla värderingar förändras eller till och med försvinner in i dimmorna där de hör hemma, medan andra håller måttet och kan dessutom utvecklas. Det skrämmande och hotfulla börjar klinga av när nyorienteringens tid infaller och vi på nytt blir handlingskraftiga och ser framåt. Men innan dess kan vi finna djupa och värdefulla existentiella rötter i vår personlighet, som både lockar och skrämmer. Vi förstår att gamla beteenden som att ”Multitaska!”, ”Ha många bollar i luften!” och ”Öka takten!”, inte alltid är optimala lösningar för vår psykiska, fysiska och existentiella hälsa. Eller ens de mål vi vill uppnå, fastän det ibland kan kännas så. Även om det är attityder som ibland behövs och är bra att ha. Jag talar här om den personliga helhet vi alla existerar inom – vår mänskliga organism och dess hälsa, livsglädje och hållbarhet. Den gren av medicinen som internationellt kallas för ”mind-body medicine” och som min vän Brian Broom kallar ”whole person health care”, där man ser till den mänskliga organismen som helhet.[iv]

Stress, å andra sidan, vet vi ger oss urusla möjligheter för att möta oss själva och skapa en situation då vi kan ställa viktiga frågor om liv och arbete, om de val vi har gjort och gör och det vi önskar oss av framtiden. Stress kan sägas vara motsatsen till ett levande liv. Att ha bråttom eller skynda sig är något annat, vilket är viktigt att påpeka. Bråttomet släpper när vi kommit in på tåget vi skyndade till. Det ligger ytligt och är oftast ett medvetet och genomtänkt beslut hur vi ska agera för att nå våra mål. Stress är ett inre tillstånd vi befinner oss i som berör kroppens alla system från lilltån till hjässan via bindväv, organ, muskler, hormoner, blodkärl, psyke och kropp. Vårt mentala system befinner sig i framtiden där vi inte kan finns som organismer och har svårt att göra bra val över huvud taget. Hållbart liv för oss som individer är, enligt mitt sätt att se, ett levande liv med bra val som hel människa. Då kan stress hanteras och förändras.

 

…till nya och bra val i mitt liv

De reaktioner som vi upplever när vi får en djupare kontakt med oss själva, varierar mycket från människa till människa (se artikel 2). Någon landar i skräckens och obehagets sfär, medan andra vaknar med nyfikenhet och förundran. Kanske till och med i sann glädje och allt däremellan i ett ofattbart stort och varierat personlighetsspektrum. Några ser högst personliga hot medan andra ser lika personliga utmaningar. Oavsett hur vi reagerar kan de flesta av oss ha nytta och glädje av att reflektera över oss själva. En central aspekt är: I en ny situation presenterar vi oss för oss själva, med hjälp av alla de reaktioner vi upplever i stunden. Dessa är en rik källa till personlig förändring och utveckling. Frågor som kan ha legat och jäst i många år befrias och dyker upp i vår medvetna, som till exempel:

  • Vad tar jag med mig personligen från den här perioden i mitt liv, när jag vandrar vidare på livets stig?
  • Vad lär jag mig just nu om mig själv, om min familj, om mina vänner och om livets gåtor?
  • Vad är bra val för mig i mitt liv när vardagen förändrar sig på nytt och blir mer lik, om än inte exakt lika hur den var för några månader sedan?
  • Vad är nytt i mitt inre och i mitt yttre liv och arbete?
  • Inom vilka delar av mitt liv behöver jag lyfta huvudet ur sanden? (se artikel 1)
  • Inom vilka delar av mitt liv behöver jag ta ner den åskådare jag är från läktaren, in i mitt levande liv och inta en kreativ position, agera och kanske fatta nya beslut? (se artikel 1)
  • Hur kan jag utveckla och befästa en kreativ position och få mer ut av mitt liv? (se artikel 1)
  • Hur kan jag fånga de goda stunderna framöver?

Vi har alla våra högst personliga frågor som inte sällan dyker upp när vi minst anar det. Under avslappning, i duschen, promenerar i skogen eller tar rast och dricker en kopp kaffe på jobbet. Ett gott råd är att skriva ner dem på en liten papperslapp och förvara den lättåtkomlig nära hjärtat.

 

Sårbarhet, kriser och personlig utveckling

Var och en av oss har personlig sårbarhet såväl psykiskt som fysiskt i vår personlighet och kropp. Vi reagerar och hanterar därför en kris på olika sätt. Många accepterar de förslag vi får av myndigheterna hur vi skall bete oss, medan andra istället uppvisar förändringsmotstånd och protesterar. Likheterna mellan oss kan vara stora, men är inte identiska. Olikheterna kan ha större likheter mellan oss än vad de till synes har. Vår art är social till sin karaktär och vår psykosociala miljö är av synnerlig vikt. Till och med för vår hälsa. Ensam är inte starkt. Istället skapar ensamhet och social isolering problem för de flesta av oss i större eller mindre utsträckning.  Det visar sig under coronakrisen liksom i efterförloppet. Mycket talar för att den psykiska ohälsan ökar under krisen och kan komma att öka efteråt. Tack vare att vi alla är människor kan vi ge varandra stöd och hjälpa varandra när det behövs. Krisen underlättar det. Att dela våra inre processer med varandra känns bra och hjälper oss att utvecklas och hantera svåra faser i livet. Det som är mest personligt är paradoxalt nog också mest generaliserbart.Genom att få ta del av personliga erfarenheter som andra upplever blir jag helare som människa.

När vi släpper önsketänkande och tröstande fantasier om att det snart går över och allt kommer att bli som förut anpassar vi oss till den realitet verkligheten är och skapar successivt nya beteenden. Vi får svar på våra existentiella frågor och nya frågor dyker upp. Nya upplevelser och erfarenheter skapar sakta förändringar inom oss. De är värda all möda att upptäcka och utforska.

 

Gör dagen glad![v]

Människan har sedan Antiken och sannolikt långt för den, insett stundens betydelse för vårt välbefinnande. Att varje dag är en gåva på gott och ont. Den innehåller både bra och dåliga saker för oss. Och, att vi kan påverka oss själva att ta till vara de små och goda stunderna. Det stärker oss fysiskt och psykiskt och gör oss levande. Gör det medvetet – Gör dagen glad!

[i]Det var Abraham Maslow som undersökte och myntade begreppet. Se t.ex.: Journal of Humanistic Psychology Vol 48, October 2008, Maslow, A.H.: Religions, values and peak-experiences, Penguin Compass 1964 och The further reaches of human nature, An Esalen Book 1971.

[ii]Tom Lundin: Katastrofpsykiatri och sena stressreaktioner(PTSD) del IV i Johan Cullbergs klassiska bok Kris och utveckling, Natur och Kultur 2006.

[iii]Se diskussionen i Ahrenfelt, B.: Förändring som tillstånd. Studentlitteratur 2013, 3.e uppl.

[iv]Se t.ex. https://wholeperson.healthcare/about-the-people/

[v]För många år sedan såg jag ett citat av Rune Barnéus, dåvarande koncernchef i Nordbanken och författare av barn och ungdomsböcker. Hans goda råd för jag gärna vidare.