Emotion, kognition, kropp och selektiv perception

Neurovetenskap och särskilt perceptionsforskningen har visat på hur vi själva, var och en, skapar den värld vi upplever. Det finns visserligen en värld därute, men vad den består av och hur vi upplever det vi gör tvistar de lärde om sedan Antiken i en pågående kreativ diskussion om medvetandet. En svensk forskare hävdar att den upplevda verkligheten är “En syntes av inkommande signaler, inre tillstånd och tidigare kunskap, snarare än blott en reflektion av yttre förhållanden.”[i] De inkommande signalerna från verkligheten, kommer in i mitt inre, mentala och psykologiska tillstånd i nuet. Min personlighet associerar till de kunskaper och erfarenheter jag bär med mig och som är centrala delar av min personlighet. Samarbetet mellan kropp, affektsystem och medvetande har dessutom visat sig vara viktigt för kognitionen, hur vi tolkar världen och varför vi aldrig kliver ner i samma flod två gånger. Ur denna svårgripbara soppa växer en personlig bild av verkligheten fram. Den styrs bland annat av en personlig emotionell stil.[ii] Sedan Antiken har den pågående diskussionen inom filosofi, psykologi och mänskokunskap ventilerat hur den processen fungerar och hur den gestaltar sig för individen som upplever den. En av mina favoriter bland neurovetenskaparna visar i sin forskning hur vårt emotionella system, där även kroppen innefattas, organiserar vårt tänkande i personligheten.[iii]

Inom kognitiv psykoterapi talar man ibland om kognitiv förvrängning. Det inne­bär att vi väljer ut den information som bekräftar de egna förutfat­tade meningarna. Det sker på bekostnad av annan information. Även sådan som kan vara avgörande för att man skall förstå en frågeställning eller ett skeende.  En känsla av säkerhet och kontroll infinner sig, vilket delvis också är syftet med den omedvetna förvrängningen. Man kan säga att vi flyttar information från sekundär kontroll, som vi inte kan kontrollera, till primär kontroll vi kan kontrollera. Utan att ta hänsyn till verklighetens realiteter.[iv]

– Bra! Det här bekräftar bara vad jag redan vet och bestämt mig för. Skönt! Intet nytt under solen, tycks vi säga. Hur fel det än är.

Kombinerat med ett förnekande av alternativa och andra möjliga bilder kan katastrofen vara ett faktum. Detta är en viktig ledarskapsfråga som blir särskilt utmanande under verkliga kriser och vid förändringsarbete av andra ordningen. Det är en typ av förändring som till skillnad från förändring av första ordningen, som vi stötte på i artikel 1, kräver att vi ifrågasätter våra egna antaganden om verkligheten, inte verkligheten i sig, med dess frågeställningar och processer. Att ifrågasätta sig själv kräver framför allt mod, nyfikenhet och en önskan att lära och utvecklas. Modet att ifrågasätta sig själv är viktigare än IQ, utbildningsnivå eller kunskapsbas även om dessa kan underlätta processen om man nått en personlig mognad där ifrågasättande av sig själv är en naturlig del av livet och varje frågeställning.[v]

Den upplevda erfarenheten av verkligheten är således en högst personlig skapelse, vilket även gäller i dagens panepidemiska situation. Det kan kännas märkligt med tanke på det överflöd av information vi får timme för timme om verkligheten ”därute”, men det är helt normalt. Vi kan inte heller skylla på hjärnan för hur vi agerar, såvida vi inte sitter på UPA-läktaren förstås, som jag beskrev i artikel 1. Vi har ansvar för vårt eget liv och svarar an i de situationer vi befinner oss i. Det kan gälla en relation, en familj eller en arbetsplats där vi kan behöva jämföra våra bilder av verkligheten med andra, diskutera igenom dem och komma fram till en någorlunda gemensam bild. Det kan också gälla hur vi upplever dagens ovanliga leverne de flesta av oss saknar tidigare erfarenheter av. Samtidigt kan vi underlätta hållbar vänskap och hållbart äktenskap, liksom hållbara familjer och en hållbar och produktiv arbetsplats. Till och med ett hållbart samhälle och en hållbar planet. De som deltar och förstår sin roll som aktör i en situation svarar an till såväl situation som de andra deltagarna, inklusive sig själv.

 

När jag förändrar mig, förändras världen

Personlig utveckling utökar det Mentala Svängrummet, den process inom oss som hanterar den information, utifrån verkligheten och inifrån tidigare kunskap och erfarenhet, som  vi grundar alla våra beslut och allt vårt agerande på. Det i sin tur ökar vår kunskap och kompetens samt vår förmåga att dra slutsatser som underlättar hanteringen av den verklighet vi lever i. Det vi tillåter oss att reflektera över, ökar vår personliga utveckling och mognad. När vi tillåter oss att tänka och att reflektera, utan att fördöma oss själva eller någon annan, ökar vår förmåga till förändring och att hantera en ständigt föränderlig verklighet. I en verklig, öppen dialog tar man också risken att förändras, när man inser sina begränsningar.

Endast det vi talar om tillsammans i en öppen dialog kan vi förändra och utveckla eftersom vi då kan ifrågasätta, analysera, ställa kloka frågor och åtgärda! Tillsammans. 

Prokrastinering – häpnadsväckande långt mellan hjärna och hand

Det är väl känt vid alla typer av förändringsarbete att det finns en korrelation mellan lidande och förändring. Ju mer vi lider desto mer ökar motivationen till förändring. Lidandet, om än så litet, kan i sig vara en orsak till förändring om man gör en bra analys och drar ut tangenternas riktningar och vågar ställa frågan varför det här kommer att gå åt pipan. Men paradoxalt nog händer det inte alltid så mycket från det att både kunskap och förståelse för att förändring är nödvändig ser dagens ljus, tills dess att den bokstavligen genomförs. Lidandet måste ha nått en viss nivå för att verkligen utlösa handlingar som leder till förändring och därigenom vara en orsak. Tills det sker nöjer sig många människor med idén att det som sägs görs. Från det att en idé ser dagen ljus, utvärderas och beslutas om till dess att den genomförs kan det gå lång tid. Ibland mycket lång tid. Det kallas prokrastinering, vilket betyder att vi förhalar genomförande av de beslut vi fattat även om det kan få negativa konsekvenser.

Exempel – sten-ur-sko-projektet

Jag är ute och promenerar i solen. Plötsligt blir jag varse att jag fått en sten i skon. Eftersom den inte gör ont nöjer jag mig att skaka skon mitt i steget, så att stenen byter plats och skavet släpper. Efter en stund sker samma sak och jag stannar upp, skakar skon och skavet släpper. Efter ännu en stund känner jag stenen igen. Denna gång ger den mer smärta i foten. Jag stannar upp, böjer mig ner, knyter upp skon, drar av mig skon och knackar ur stenen innan skon kommer på foten på nytt, knuten och klar för avfärd. Hela detta projekt behöver en viss grad av motivation som korrelerar till bland annat till smärtan i foten. Avgörande faktorer för agerande kan vara hur smärttålig jag är, min personlighet och hur min omgivning ger möjlighet att jag stannar upp och genomför mitt förändringsprojekt – sten ur sko.

Även detta lilla och triviala exempel ger oss en ganska komplex bild av hur olika delar i förändringsprocessen sten-ur-sko-projektet interagerar, före det att jag verkligen och bokstavligen lyfter stenen ur skon. Att till exempel skydda riskgrupper under en pandemi är förstås en avsevärt mer komplex process från ledarskap och expertis, över ofattbara mängder med lokala förändringsprojekt runt om i landet, till utfall innan riskgrupperna bokstavligen är skyddade och förändringsarbetet genomfört. I dagsläget, 9 april 2020, förstår vi hur mycket vi behöver lära oss från vad vi nu gör till hur vi ska agera i framtiden. Min gamla dänga vid förändringsarbete är viktig när det hela är över:

– Om vi skulle stå inför samma frågeställning idag, nu när vi har denna erfarenhet och lärt oss vad som funkat och inte funkat, hur skulle vi då förbereda oss, hålla i den föränderliga processen och agera? I stort som smått?

Positivitetshelvetet, förnekande och utmaningar

Många människor tycker inte om att se och tala om problem. Man skall se möjligheter och vara positiv. Därför förnekar de sidor av verkligheten som inte stämmer in i deras önskade bild av världen och framtiden. Kanske man föredrar att endast se det positiva hur illusoriskt detta förhållningssätt än är. En klimatförnekare kan till exempel ha sitt motiv grundat i ett behov av att tjäna pengar på egna verksamheter som är väldigt dåliga för klimat och planet. Företag, organisationer och personer kan kalla sig klimatsmarta eller hitta andra epitet som skymmer bilden av de konsekvenser deras verksamheter har i praktiken. Då kan det låta som en bra idé att förneka problemen och vara positiv. När man inte ser skogen för alla träd finns den inte, hur stor den än är. Det kallas selektiv perceptionoch avser att vi helt enkelt väljer ut den del av verkligheten vi vill se och lämnar det vi inte vill se utanför vårt medvetna jag. Då finns det inte heller i den verklighet vi själva skapar. Och det är den verklighet vi lever våra liv i, den upplevda verkligheten. Resten finns inte för oss. Även medvetet förnekande har liknande effekter.

Vi har två gamla talesätt som beskriver en konflikt vid förändringsarbete och utveckling som gäller för alla på person och systemnivå: ”Vi ska inte måla fan på väggen” respektive ”Vägen till helvetet är kantat av goda intentioner”. Båda råden är bra att följa. Samtidigt. Förbered för det värsta och hoppas på det bästa.

I artikel 1 såg vi hur det grovt sett finns tre positioner vi kan inta när vi hamnar i en situation vi inte har kontroll över. Vi kan gräva ner oss med huvudet i sanden, ta plats på läktaren som en betraktare utan personligt ansvar eller inta en kreativ position där vi kan agera. De tre kan emellertid kombineras likt morsealfabetet och skapa en mycket stor mängd möjliga utfall. Det är i praktiken allt annat än tre positioner med andra ord. Vi måste tänka i termer av kombinationer, kvantitet, kvalitet och utfall, vilket gör bilden synnerligen komplex. Vi kan alla, var och en, finna en personlig kombination som beskriver oss själva där vi har en egen personlig logik och en personlig emotionell stil. Dessutom kan perspektivet fördjupas ytterligare.

Är det en väg till katastrofen att vara positiv och se möjligheter? Svaret är enkelt: Nej, verkligen inte! Men, här kommer vår egen personliga emotionella stil in och den verklighet vi skapar för oss själva. Det är nämligen en viktig och mycket stor skillnad på förnekelsemed huvudet i sanden och att se problem och deras möjliga utfall samtidigt som man uppleva dem som en utmaning. I det förra fallet är jag förblindad och i det senare sitter jag i en kreativ position med kraft att agera och att svara an. Förnekelsen innebär ofta en stark rigid position som passiverar oss och i värsta fall gör oss impotenta och uppgivna i förhållande till problembild och frågeställning. Om problemet i stället accepteras som det är, kombinerat med att analys och olikatolkningar med dess olika konsekvenser och olika agerande accepteras, öppnar sig verkligen möjligheter till agerande byggda på en kreativ position. Sannolikheten att lyckas ökar kraftigt.

Att ta plats på läktaren är enfunktionell förnekelseeftersom jag försätter mig i en UPA-position, utan personligt ansvar. Att agera blir mig då väldigt främmande. Jag har ju inte med saken att skaffa. Det är ju andra som ställer till det för mig.

 

Är infektioner och resistenta bakterier vår framtid

När jag läste medicin på 70-talet berättade en föreläsare att det tagit sex månader för en antibiotikaresistent bakterie, en gonokock som ger sjukdomen gonorré, sex månader att ta sig från Sydostasien till Holmsund och Umeå. Tendensen var oroväckande, menade han. I mitten 90-talet deltog jag i en internationell konferens om Health care managament. En av huvudtalarna kom från WHO och berättade att vi i framtiden inte längre skulle dö av cancer som huvudorsak, utan av infektioner. Tjugo år senare meddelar Socialstyrelsen att det är av central betydelse att skydda riskgrupper under en influensaepidemi[vi].

När Coronapandemin körde igång tycks den, som det framställs i media, ha kommit som en överraskning för oss alla. Beredskapslager visade sig nedlagda, sjukvården hade sedan tidigare undermåliga resurser. Respiratorer hade kastats och intensivvårdsplatser var nedlagda. Sjukvårdspersonal var oroliga för sitt skydd eftersom material saknades. De som arbetade med riskgrupper testades inte och smittbärare kunde fortsätta jobba som vanligt. Äldreboenden var inte skyddade och smittan spred sig snabbt. Anna information om läget triggade artiklar och nyheter i media timmer för timme och satte hela samhället i någon som kan liknas vid larm och panikberedskap. Förnekelse kan vara ett uttryck för det, paradoxalt nog. Frågor förblev obesvarade efter alla mediekurser våra ledare genomgått där jag fått intrycket att det alltför ofta är viktigare att undvika fråga och svar än att ta det rakt över disk med raka puckar. Få tycks vilja ta ansvaret, så frågan om vilka ledare som satt på läktaren och vilka som tog ledarskapet kommer att behöva vädras efteråt. Om en utvärdering värd namnet går av stapeln efter att läget lugnat sig tillräckligt, kommer vi att lära oss väldigt mycket om hur vi bör agera framgent. Och vilka åtgärder som behöver tas redan nu. Alternativet är nämligen att göra om samma misstag som tidigare med risk för en större katastrof som följd. Man måste lyssna på de olika aktörer som nu samlar erfarenheter och kunskap. De är våra blivande lärare och experter. Professionerna inom vård och omsorg., fackföreningarna, tvärvetenskapligt perspektiv på forskningen, liksom politiker, myndighetspersoner och andra aktörer. Trots att det kommer fram väldigt olika åsikter och perspektiv.

Det lär ha varit Groucho Marx som en gång sa att: ”Jag är inte tillräckligt ung än för att veta allt”. Det vuxna ansvaret innefattar komplexitet, för sådan är verkligheten. Ingen kan allt och ingen har alla svar. Ansvaret ligger därför på oss alla, som det nu ofta framhålls från olika aktörer. Andra länder kommer att lära sig av oss och vi av dem. Den lärdom vi kan krama ur en sådan genomgripande process kommer att gagna oss alla under lång tid framöver på hela planeten. Trots att varje land kommer att fatta sina egna beslut. Framtiden är fylld av möjligheter och ett hållbart liv. Om vi väljer att ta vara på dem.

 

[i]Carlsson, K.: Prior knowledge and present events in the brain. Karolinska University Press 2005

[ii]Davidson, R.J.: The emotional life of your brain. Hodder & Stoughton 2012

[iii]Feldman Barret, L.: How emotions are made. Pan Books 2017. Se även Lakoff, G.: Women, fire, and dangerous things. Chicago: University of Chicago Press 1987 och  Lakoff, G., Johnson, M: Philosophy in the flesh. New York: Basic Books 1999 samt Johnson, M.: The body in the mind. Chicago: University of Chicago Press  1987, samt Ahrenfelt, B.: Revir och ledarskap.Liber 2007.

[iv]Se artikel 1 för en presentation av primär och sekundär kontroll.

[v]Se Ahrenfelt, B.: Förändring som tillstånd. Studentlitteratur, 3:e uppl 2013, för en fördjupning av förändring av andra ordningen

[vi]https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/debattartiklar/influensan-2012-2013-visar-behovet-av-skydd-for-riskgrupper-i-alla-aldrar/